Weylers förlag – 2024

Jag är allergisk mot långa böcker, tegelstenar som aldrig tycks ta slut. Jag har just slagit ihop den här boken som med sina 927 sidor nog är rekord för min del. Och jag kände att jag lätt kunnat läsa några hundra till. Det har aldrig hänt förr, och det beror på att det är en mycket välskriven och berörande bok. Boken tar diskbänksrealismen till en helt ny nivå. Norlin har en förmåga att gestalta det nära skeendet på ett sätt att det känns som att jag är ett med huvudpersonen. Det trots att den är skriven i jagform från en kvinnas perspektiv. (Bara det är starkt av en manlig författare). Just gestaltningen är i en klass för sig. De små detaljer som lätt kan fungera som en kuliss, kanske utfyllnad i andra böcker, blir något helt annat här. Den gör att jag kommer oerhört nära Anna, huvudpersonen. Handlingen är vardaglig, handlar om två personers försök att skapa något nytt tillsammans med alla de problem som det kan innebära när de har olika ingångar. Alla som suttit i samma situation kan nog lätt känna igen sig. Helt enkelt: Den är trovärdig.

Sedan har den några bikaraktärer som fungerar mycket väl, inte minst för att jag kan se hur omgivningen uppfattar hennes försök att hitta fram till något nytt.

Baksidestexten:

Anna söker en plats i livet där hon är någons förstahandsval, något mer än en tillfällig besökare. Hon har varit utbränd och är nu på väg tillbaka, och i mötet med tvåbarnspappan Thomas ser hon nya möjligheter öppna sig. Samtidigt gör sig oron från det förflutna hela tiden påmind, och långsamt ska den dra henne mot ett oåterkalleligt beslut.

Vikarien är en stor roman om det lilla livet. Det handlar om känslan av att leva på undantag och att aldrig komma till sin rätt, ett tillstånd som över tid kan driva en till drastiska handlingar. Med små åthävor och sällsynt precision naglar David Norlin fast läsaren i ett vardagligt ödesdrama.

Jag skulle bli förvånad om den inte blir nominerad till Augustpriset. Den har trots den ”banala” handlingen ett litterärt djup jag sällan hittar, och den bygger upp en spänning som till slut gör att den är svår att lägga ifrån sig.

Slutet är öppet, vilket jag tycker fungerar väldigt bra. Norlins debutbok, ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” hade också ett öppet och mer oväntat slut som fortfarande är bland det bästa i den ”kategorin”.

Brister? Den är så tjock att den är svår att läsa i sängen!