Förlag M

Maria Turtschaninoff, en författare jag aldrig hört talas om tidigare, men som jag gärna läser mer av. Denna bok stacks i händerna på mig av bibliotekarierna på Kyrkbyns bibliotek, sommarens läsning inför höstens bokcirkel. Tack Ulrika och Erik!

Baksidestext:
Med en urna i famnen anländer en kvinna till ett tyst hus i en stor skog. När mammans lingonsylt till sist tar slut är det dotterns tur att vara äldst i familjen.
Arvejord är en förtrollande episodroman om människoöden i en liten österbottnisk by. Under fyra århundraden prövas invånarna av krig, farsoter, svält och sorger och deras relation till platsen där de bor skiftar och lever. Skogen är en vildmark att tämja, en visthusbod, en tillflyktsort, landets gröna guld och ett rum för själen. Romanen belönades med Svenska Yles litteraturpris år 2022 och rättigheterna har redan sålts till över 20 språkområden.

Historien förs framåt genom seklerna via fristående berättelser med personer från gården Nevabacka i fonden. Kärva livsvillkor berättas och jag får en historielektion på köpet. Ett helt underbart språk gör att jag nästan ”kan ta på” händelserna. Många vackra och enkla metaforer, men jag märker dem knappt, de blir som en naturlig del i språket.
Ett grepp som författaren använder är att personer som funnits med i tidigare episoder dyker upp senare. De fungerar som indirekta förklaringar om vad som hände när den tidigare episoden var slut. Genialiskt, jag får inte bara mer information utan jag blir tvungen att försöka tänka tillbaka, vad hände egentligen? (Det skulle gå att läsa flera av episoderna som fristående noveller). En sak som också är genomgående är författarens kärlek till bygden, till naturens läkande verkan.

Bortsett från gården Nevabacka, som är arvejorden, finns en avlägsen mytisk myr med som en gemensam nämnare. En myr som kan dölja personer som behöver det, en myr med mystiska väsen, en myr som kan dräpa. Ibland direkt i handlingen, annars som en tavla som hänger i huvudbyggnadens största rum.

Berättelsen gör en cirkelrörelse, första och sista kapitlet är samma scen, vilket fungerar bra. (Jag är personligen förtjust i cirkulära berättelser.) Och alla som någon gång varit tvungen att ta hand om ett dödsbo, tvingats gå igenom gamla minnen, våndats över vad man kan eller vågar slänga, kommer att inse författarens storhet i sista kapitlet. Det är skrivet så nära, så igenkännande att det nästan blir plågsamt.