Johannes Anyuru

I går gjorde jag en resa i minnenas tecken, begav mig till Angered och Blå Stället där Angereds bokmässa hölls. Jag hade Angered som postadress i sex år under 80-talet. Det kändes konstigt när spårvagnen dök in i berget efter Hjällbo hållplats, när den stannade i Hammarkullen där jag stigit av och på så många gånger.

Då jag steg av vagnen på Angereds Torg och började gå mot bokmässan ropade ett par herrar på mig. De satt och drack frukost på en bänk.

• Är du svensk?  ropade den äldre av dem.

Det fick jag tillstå och de konstaterade förnöjt att jag var den ende av svensk härkomst som stigit av spårvagnen. Det må ha varit hur det vill med den saken, men jag kände mig hemma igen.

Huvudskälet till att jag åkte dit var att lyssna till ett författarsamtal med Johannes Anyuru. Om herrarna på bänkens statistik stämde så var det näst intill det omvända förhållandet i publiken. Och salen var full.

Samtalet kom mycket att handla om det pågående kriget i Gaza och leddes av Ann Ighe, kritiker och redaktör för tidskriften Ord&Bild. Utgångspunkten var hans text ”Gaza står nu bredvid Hanoi och Guernica”, publicerad i Aftonbladet inte långt efter kriget bröt ut. Han sa också, näst intill lakoniskt, att han förvånades över att det var så tyst bland många personer som borde ha synpunkter, förvånad över att hans skrivande vänner inte sa något alls. Varför var det så få som sa vad de tyckte? Jag skall inte beskriva så mycket mer, men det var ett tankeväckande samtal som höll på i närmare en timma.

Sedan avslutades dagen med att jag köpte en bok av Magnus Carling, en författare som stod ett par bokbord från mig på Bohusläns Bokmässa.