Natur och Kultur 2024

Det finns böcker som är svåra att beskriva, att ge ett rättvisande omdöme. Denna bok är en sådan. Hjort är en författare som kryper innanför den helgade familjens ramar, till exempel i ”Arv och miljö”, så även här. Handlingen skrivs fram genom en flicka under en period av livet då verkligheten får nytt ansikte. Att från att ha sett sin familj som något man tar för givet, något man kanske inte alltid tycker om, inte helt förstår men accepterar. Succesivt börjar huvudpersonen Paula se sin omgivning i ett annat ljus, ifrågasätter, ser vita lögner, att allt inte är som det borde vara, en familj som stannat upp i sin utveckling.

Språket är mycket direkt, en inre monolog i barnet som jag som läsare (trots min ålder) kan relatera till. Hur verkligheten förändras, hur de absoluta sanningarna visar sig vara relativa. Hur familjen inte är den plats hon trott. Religionen har tagit stor plats i familjen, inte minst genom mormoderns starka inflytande. Hon blir lite av Guds ställföreträdare på jorden, något man inte ifrågasätter.

Paula har mycket tankar, och det är det som driver berättelsen. Ibland kan jag tycka att det blir lite upprepningar, att det inte stillar min nyfikenhet. Men det kommer en vändpunkt så småningom i samband med hennes egen konfirmation.