Bokförlaget Polaris
Att en bok vinner prestigefulla pris är inte synonymt med att läsarna tycker de är bra. Jävla karlar vann Augustpriset 2023 och jag gick som hastigast in och tittade hos Adlibris vad läsarna tyckte om den. Nittiofem recensioner hade den fått och utfallet var minst sagt spretigt, men majoriteten var positiv. Själv älskade jag den. Hans humor passade mig perfekt, de unika metaforerna underbara och en rytm i språket som bara sög mig fram till slutet.
Baksidestext:
Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå.
Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans. Andrev Walden romandebuterar med en vild berättelse om att växa upp i spillrorna av 68-rörelsen, om mammor som står under köksfläkten och säger jävla karlar, om hur kärlek börjar och slutar, om en skalperad hamster, om den långa skuggan av ett mirakel men framför allt om män.
Även om skulle gå att läsa boken som en komedi så har den ju så mycket mer. En författare av Norenskt snitt hade gjort det till ett mörkt drama. Visst man anar det mörka under ytan men utan att det tar över. En sak som fascinerar mig är beskrivningen av hans mamma. Man kunde ha skrivit fram en person som inte tog ansvar för sitt barn, men det saknas här. Mellan raderna finns tydligt en kärleksfull mor som Andrev älskar.
Författarens förord ringar in känslan i boken: ”En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant.”