Caroline Setterwall – Bonniers 2019

Ibland hittar jag böcker av en slump, några sämre, andra bra. Låt oss hoppas på det bästa tillhör den senare kategorin.

Baksidestext:

”Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. I stället säger jag att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan snart. Du protesterar inte. Med blicken fäst vid din dator låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.”
En morgon finner Carolina sin man död i sängen. Hon blir ensam med deras lille son och tvingas till ett helt nytt liv, samtidigt som hon rannsakar det liv hon har haft. ”Låt oss hoppas på det bästa” är en gastkramande uppgörelse, inte bara med döden utan också med livet: med kärleken och föräldraskapet och den moderna relationen och dess inneboende förväntningar.

Jag tycker mycket om boken. Den är skriven av en person som har ett drivet och lättläst språk, hon tar på ett personligt plan upp ett ämne som ingen borde behöva uppleva. Den totala sorgen, den oförutsedda chocken kryper in under skinnet på läsaren. Men även kärlek och vänskap som får ny betydelse när det ofattbara sker tar stor plats.

Dispositionen är annorlunda, en variant på dagboksskrivande. I vartannat kapitel beskrivs hur huvudpersonen i dåtid träffar mannen som avlider innan vi ens har träffat honom. Han är fadern till hennes barn som blir en fast punkt i sorgen som följer. Kärleken, men även vedermödorna i att få relationen att växa fram är mycket trovärdig. Efter dåtid följer ”sorgekapitel”, månad för månad tills tidsaxlarna möts. Då är vi i nutid för resten av boken, och tiden har nu gått så långt att dagarna, åtminstone ibland, är utan allt för mycket sorg.

’Låt oss hoppas på det bästa’ är en bra titel. Den passar inte bara för det som skett utan även det som händer när hon träffar en ny man. Då skapas en helt ny spänning, något jag sett fram emot. För även om boken i sin helhet är berörande och välskriven så är min enda invändning att det ibland blir ”lite för mycket av samma vara” utan ett tydligt driv framåt.

Med det sagt så är det en bok jag rekommenderar.