Albert Bonniers förlag

Romanen vann Sveriges Radios romanpris 2023. Jag fick tipset av FB-vän som ’fallit pladask’ för den. Och jag förstår varför.

Romanen inleds med att vi träffar Oskar, romanens jag, som har ett sommarjobb på en förskola i Ammarnäs. En storasyster till ett av barnen, Eija, dyker upp och det är inte någon tvekan om att Oskar attraheras av henne. Hon är en renskötande same och blir personen som i olika roller följer Oskar genom berättelsen. Att det finns en gemensam attraktion dem emellan blir tydligt rätt snabbt. Det är svårt att berätta handlingen utan att spoila den.

Berglund väljer att låta relationen dem emellan växla hela vägen, ibland med en nästan klaustrofobisk känsla av inte nå fram till den andra. Ibland utan problem. Att inte förstå varandra, att inte våga tala klarspråk eller veta vad som gäller, genomsyrar berättelsen. Just den delen, svårigheten att hitta fram, att förstå varandras förutsättningar är nog romanens starkaste sida. Ibland ångar en återhållen frustration genom sidorna.

Som jag läser romanen så handlar den, förutom att vara en stark relationshistoria, hur Oskar letar efter sitt samiska ursprung, men utan att nå hela vägen. Han kommer dock långt vilket även avspeglas i att samiskan får en mer aktiv del i språket. Det finns trots allt en kulturskillnad. Han accepteras, men det finns en hinna mellan honom och dem.

Fanns det något jag tyckte mindre om? Ja. Andra halvan blev lite för mycket av upprepningar utan att tillföra speciellt mycket till handlingen. Fortfarande bra, men den blev lite stum till slut. Och så fanns ett lite märkligt stycke mot slutet som är tänkt att förklara titeln. En slags mytisk skröna med symbolik jag hade svårt att ta till mig. (Men det är förmodligen jag som har svårt med sådant som inte står fast i verkligheten). Oavsett är det en både vacker och vemodig berättelse med ett poetiskt språk där jag på köpet fick en lektion om hur livet ser ut för renskötande samer.