Bokförlaget Tranan
Ofta är det slumpen som avgör vilka val vi gör i livet, så även bokval. Resenärer hade jag fångat upp någon gång, skrivit ned bland anteckningar och så lånade jag den till slut på biblioteket. På köpet fann jag en av de bästa böcker jag läst på mycket länge.
Baksidestexten
”Varför tar vita människor alltid för givet att varenda svart person på resa är flykting?”
En nigeriansk man har följt med sin amerikanska konstnärsfru till Berlin. Där stöter han på andra resenärer från den afrikanska kontinenten: En ung man som tagit sig från Malawi till Europa för att studera film men som nu lever i en övergiven kyrka utan giltiga papper, en läkare som flytt kriget i Libyen, en ung kvinna från Zambia som är på väg att besöka sin brors mördare, en somalisk man som fått överge sin älskade livsmedelsbutik. De har helt olika bakgrund, men i Europa luckras gränserna mellan dem snart upp.
Resenärer utgör ett välkommet perspektiv i debatten om den europeiska så kallade »flyktingkrisen«, där Helon Habila gör människor av dem som i nyhetsrapporteringen reduceras till kategorier som »migranter« och »flyktingar«. Vittnesmålen är baserade på människor han själv mött under sina resor, men skildras här i romanform.
Boken är byggd kring en ramberättelse med afrikanska personer som hamnar i Europa av olika anledningar, flykt och migration är en gemensam nämnare. Den tecknar olika livsöden utan behov av sensation eller sentimentalitet, men väldigt trovärdigt. Romanen består av olika episoder där nya karaktärer presenteras allt eftersom, men det finns alltid en beröringspunkt med en eller flera personer i någon tidigare episod. Jag älskar det upplägget.
Habilas språk är lätt att ta till sig, och han har en fantastisk förmåga att gestalta med små medel. Inte överdrivet, men ändå så nära karaktärerna.
Det är en bok jag gärna skulle vilja sätta i händerna på ett antal svenska politiker. Ingen nämnd, ingen glömd.