Bonniers förlag – 2024

Det är en lättläst och samtidigt gripande bok. Den handlar om när demens slår till, hur det påverkar både den drabbade och omgivningen. Romanen börjar med att beskriva en simhall någonstans, den är under jord och har regelbundna besökare. Det handlar om hur oskrivna regler ter sig, respekten för varandra. För någon som simmar på allmänna bad är igenkänningsfaktorn stor, något även Therese Alshammar sa i Babel nyligen, i ett boktips. Allt flyter på i monotona ordnade former tills sprickan uppstår. Det är en liten spricka i botten på en av banorna men ingen vet vad det är och oron börjar sprida sig. Spekulationer, konspirationsteorier uppstår och till slut rubbas gemenskapen.

Vi får i bokens andra del följa en av simmarna som inte återvänder till bassängen. Det är berättarens mor som drabbats av demens och placeras på ett slutet boende. Bassängen med dess simmare blir för mig en metafor för livet när det fungerar normalt. Med sina regler och samarbete i det lilla. Sedan följer en smärtsam berättelse när dottern berättar om sin mor i andra person, talar med sig själv i du-form. Det är nog första gången jag läst ett sådant berättarperspektiv. Det bryter effektivt första delens mer traditionella berättarform. Nu använder författaren mest korta påståenden, ofta avslutat med en parentes, som en torr extra förklaring. Det är en gripande beskrivning av tillvaron på ett boende och hur demensen förändras över tid. I beskrivningen av mammans tidigare liv finns några intressanta referenser till hur Japaner i USA behandlades under andra världskriget. (Inte så väl) Jag vet inte om det var en blinkning till dagens USA och synen på invandrare, men det gav mig den kopplingen. Avslutningsvis handlar det om hur omgivningen, berättaren och hennes pappa upplever förändringarna som naturligtvis går åt fel håll.

Det är en gripande och samtidigt smärtsam läsning.