Detta är en engångsföreteelse, jag hade aldrig tänkt att publicera något av vad jag själv skrivit här. Men så dök av en händelse en text upp från skrivarskolan i Kungälv, en uppgift som var biografiskt skrivande. Jag vet att jag var nöjd med den då den skrevs. När jag sedan i går läste jag vad min lärare skrev i sin respons blev jag glad. (Jag vågar inte säga varm även om det säger mer)

Det är en text som troligen väcker flest tankar hos släkten, men jag sticker ut hakan och kastar mig ut i det okända.

Fotografiet

Denna biografiska text är inspirerad av en serie TV-program på SVT, ”En bild berättar” av Rasmus Åkerblom.

Bilden är sannolikt tagen med en kamera tillhörande den yngre personen i mitten. Det är jag själv. Tidpunkten är i alla fall juni 1971, samma dag som jag tagit min ingenjörsexamen i Borås. Det är också en knapp vecka innan jag skall inställa mig på regementet i Jönköping sex mil bort, en händelse jag inte såg fram emot. Kvällens ingenjörsmiddag på Stadshuskällaren lockade betydligt mer.

Fotot är taget i mina föräldrars lägenhet, en trappa upp i den tvåfamiljsfastighet som ägdes av personen till vänster om den nybakade ingenjören. Det är Hilding, min morfar. Till höger sitter farfar Ture. Det är med andra ord 50% av mitt genom som flankerar mig.

Ture föddes 1890 i ett soldattorp fem kilometer väster om platsen där fotografiet togs. Han var det tredje barnet av sex. Hans far, Nicolaus Selin, fick sitt efternamn som gåva av kronan ett decennium tidigare. Han var indelt soldat, knekt, och för att hålla ordning på alla son-namn bland soldaterna fann regementsledningarna det enklare att ge dessa torpare ett nytt efternamn, och hans blev Selin. Ture växte upp i det lilla torp bönderna i roten var tvungna att hålla knekten med. Som motprestation var Nicolaus tvungen att göra ett antal dagsverken åt bönderna, huvudsakligen i skördetid.
Tures familj är väldokumenterad. Hans femte barn valde den journalistiska banan och skrev som pensionär en trilogi om släkten och textilsamhället han växte upp i. Efter några år som stamanställd vid flottan återvände Ture hem igen. Han tog anställning vid ”fabriken” och blev kvar där till pension. För övrigt hade i princip hela samhället ”fabriken” som arbetsplats, den industri som allt växte fram kring i slutet av 1800-talet. Bostaden han och frun Elsa delade med en växande barnaskara, var en liten tjänstebostad i Folkets hus, där han även uppehöll vaktmästartjänsten vid sidan av slitet vid vävstolarna. Där växte min far upp, på andra våningen av det nybyggda föreningshuset det även kallades, tillsammans med nio andra syskon. Det är sannolikt han som tagit bilden.

Hildings bakgrund är inte lika väl dokumenterad. Han föddes i samma samhälle, Dalsjöfors, och arbetade hela sitt liv på samma linneväveri som Ture. Han föddes 1907, och ett av sex syskon. Sin far lär han däremot aldrig lärt känna närmare. Modern var ensamstående hela sitt liv, men alla syskon hade samma far, något som sannolikt som var ett ämne för diskussion och skvaller i samhället. Bilden är tagen två år efter han blev änkeman. En svår trafikolycka lämnade honom utan hustru och med begränsad kognitiv förmåga. Den lite sneda munnen är en rest av olyckan. Redan innan han vaknade upp ur sin koma blev närstående varnade av läkaren att han skulle förändras. Det stämde. Det ironiska vara att Tolda, hans fru, var den som var lindrigast skadad, men en blodpropp ändade hennes liv innan hon hann lämna sjukhuset. Just blodproppar blev även Hildings öde fyra år senare.

Både Ture och Hilding avled samma år. I Tures fall var det i sviterna efter en amputation. Han hade haft sin dåliga, mörka tå i flera år. När det mörka till slut blev blåsvart konstaterades kallbrand och amputation blev enda lösningen. Det blev inte bara tån utan hela underbenet som försvann på operationsbordet. Jag var den person som skjutsade in honom till lasarettet i Borås och det blev även sista gången jag såg honom. Jag vet inte om jag har fel eller om det är en efterkonstruktion, men mitt minne säger att han bara gav upp livet. Operationen gick bra och han hade ett starkt hjärta, men han ville inte leva längre när insåg att det var rullstol som gällde i framtiden. Hela hans liv hade i stora stycken kretsat kring fiske och bärplockning, och nu var det slut. Men det kan vara en romantisk efterkonstruktion.

Året de dog var 1975. Jag arbetade då i Östafrika sedan ett år tillbaka och var hemma på semester den sommaren. Jag hann besöka dem båda, morfar på ett konvalescenthem, en blodpropp en månad tidigare hade resulterat i rehabiliteringsbehov. Farfar besökte jag även några gånger på det äldreboende han bodde på, och så slutligen resan in till sjukhuset. Som kuriosa kan jag inte låta bli att nämna att Ture sa att han aldrig haft det så bra som när han flyttat in på, vad han på gammalt sätt kallade ålderdomshemmet. Det enda han hade synpunkter på var att bara gamlingar bodde där.

Jag fick deras dödsbesked strax efter att jag åter korsat ekvatorn. Det var via ett brev från min mamma. De hade avlidit samma vecka. Det var ett lika tufft som överraskande besked och jag kommer fortfarande ihåg var jag befann mig när jag sprättade upp brevet. Jag satt på en låg mur på segelklubben och det tog ett ögonblick innan hela sanningen trängde in i medvetandet. Sedan gick jag upp till Hamisi i baren och beställde en öl.