Therese Granwald – Natur och kultur

Jag letade efter ytterligare böcker av Therese Bohman när jag lagt ifrån mig ’Den drunknade’. I sökningen dök då upp en bok av Therese Granwald, en välrenommerad skrivpedagog. Då infann sig frågan: Kan pedagoger även skriva själva, är de lika duktiga som de försöker hjälpa andra att bli?

Jag lånade boken på biblioteket för att få svaret.

Det är en mycket ömsint och berörande memoar om författaren själv, hennes familjer och framför allt om hennes funktionshindrade betydligt äldre syster. (Förståndshandikappad, ja det är det uttryck som Granwald själv använder) Det blir en resa i tiden, från när syster hade många talanger, inte minst var hon duktig på att måla och teckna, till ett avskräckande tillstånd på ett boende när hon i stort slutat fungera. Varför har hon gått från att vara en rolig syster till något som inte fungerar längre? Ett av svaren finns i samhällets kapitulation inför kostnaderna för LSS. Det blev helt enkelt dyrt att ge alla människor den vård och omsorg lagen en gång syftade till. Kvar blev inlåsning och mediciner. Boken handlar mycket om Thereses vanmakt att inte kunna vara närvarande, att inte förbli den syster hon en gång varit; om ett dåligt samvete för att hon flyttar från hembygden för att skapa sitt eget liv. Med ett vackert och rikt språk tecknar hon varsamt berättelsen om de två systrarna. Den är både en sorglig och vacker.

Och vad är då svaret på frågan om hon kunde skriva som hon lär? Absolut. Högsta betyg!