Utgiven på Natur och Kultur 2015

Lena Andersson är en av mina absoluta favoriter när det gäller språkbehandling. Hennes metaforer, rytmen i språket är fantastiskt. Hon skriver med en synbar lätthet som jag avundas.

Efter att ha lyssnat på ”Utan personligt ansvar”, önskar jag att kunde ge henne samma omdöme som helhet för romanen. Det gör jag inte.

Vi tar det från början. Jag tyckte mycket om romanen ”Egenmäktigt förfarande”, där hon gestaltar Ester Nilssons krångliga kärlek till en kulturpersonlighet, Hugo Rask. När jag går tillbaka till mina anteckningar, skrev jag visserligen att det var en smula mycket upprepningar, men jag uppskattade den. Den kom ut 2013.

Två år senare kom ”Utan personligt ansvar”. Det är en fortsättning på Ester Nilssons problematiska kärlekshistorier. Hon blir förälskad i en gift man, en skådespelare, och hela romanen handlar nästan enbart om deras inbördes möten, eller snarare deras oförmåga att komma till någon form av gemensam ståndpunkt av hur de skall hantera detta.

Alla som någon gång gått igenom en förälskelse som inte är given, som består av så många olika känslomässiga delar, kommer att känna igen sig. Det finns stort igenkännande här. Hon beskriver mästerligt hur man uppfattar tecken, tolkar händelser på ett sätt man själv önskar. Att förutsättningarna inte är de samma för båda personernagestaltat från två olika perspektiv.

Men! Och här kommer ett stort men. Alla kapitel, eller snarare scener, handlar i princip om samma sak: Missförstånd, eller förmodligen oförmåga att erkänna sina intentioner. Det blir ett oändligt upprepande av samma tema, scenerna må vara olika men ändå så lika. Det är som att lyssna till en skiva som hakat upp sig, även om det låter lite annorlunda varje gång. Att jag lyssnade färdigt till slut var av två orsaker, hennes fantastiska språk och att förr eller senare måste det ju ske en förändring, den stora vändpunkten måste ju komma?

Och det gör det tack och lov, men alldeles för sent, innan den kom var läsningen som en ökenvandring, (vackert gestaltad) och någonstans därframme måste ju oasen finnas?