Wahlström Widstrand

När Sveriges Radio aviserade att de skulle avveckla radioföljetongen blev jag lite ledsen. Nu presenterar de i stället Ljudböcker! Jag är osäker på skillnaden, men tackar och bugar. En sådan ljudbok lyssnade jag på under min tågsemester i juli: Vi är inte här för att ha roligt – Nina Lykke.

Jag hade aldrig läst något av Nina Lycke förr, men det väckte mersmak. Nåja, Läsa och läsa! Jag lyssnade som sagt på en jättebra inläsning med Leif Andrée. Romanen är skriven i verkligt nära tredje person och han tolkade fantastiskt.

Någonstans snappade jag upp att boken skrevs med MeToo i fonden, och det verkar troligt. Spännande att en kvinna skriver fram en trovärdig manskaraktär utan att direkt ta ställning för eller emot de saker som utspelades under MeToo.

Vad handlar den då om? Huvudpersonen Knut är en författare vars glansdagar ligger en bra bit tillbaka i tiden. En gång skrev han den ”stora boken”, och blev höjd till skyarna. Men det var länge sedan. Nu sitter han och tycker illa om det mesta, känner sig missförstådd.

Men så blir han inbjuden till den stora litteraturfestivalen, till en paneldiskussion där. Han accepterar även om han är reserv till en reserv. Men allt är ju gratis och kanske det är en ny chans? Han har nyligen blivit uthängd av en kvinnlig författare i sann MeToo-anda, till och med namngiven i hennes senaste roman. Hon kallas verklighetsförfattaren och kommer att sitta med i panelen! Beskrivningen av vad hon beskriver i boken stämmer inte med Knuts version. Kanske han få upprättelse på festivalen?

Berättelsen har många inre monologer, tillbakablickar och moraliska reflektioner av Knut, och stilen tangerar ofta kåseri. Jag fick mig ett och annat gott skratt, men även allvarliga betraktelser av samtiden. Utan tvekan är det även en ironisk uppgörelse av den kulturella ”eliten” i Norge. En ankdamm som kanske även existerar i Sverige?

Ett tag tyckte jag att det var lite för mycket upprepningar för min smak, men helheten är mycket bra.

Baksidestext:

Knut är en medelålders författare som allt oftare blir förbisprungen av nya och mer spännande röster. För tjugo år sedan skrev han en framgångsrik roman som han därefter aldrig har lyckats följa upp. Den senaste boken var ett försök att bemöta kritikernas anklagelser om att han gick den vita, privilegierade medelklassens ärenden – men redaktören var inte imponerad och manuset gavs aldrig ut.

Nu har Knut bjudits in till litteraturfestivalen i Lillehammer, visserligen som ersättare i sista sekunden, men ändå. Han tänker göra det bästa av situationen, eftersom han äntligen har fått en andra chans.